Teuvo Keisala, uppfinnaren av Manuthera, minns flera fall där han med hjälp av sin uppfinning har kunnat lindra patienters besvär när ingen annan hade lyckats. En av dessa patienter var en 14-årig ishockeyspelare som hade behandlats vid Lapplands centralsjukhus. Den unge pojken hade lidit av mycket smärtsam ischias i flera veckor. Orsaken till smärtan var okänd, men en MR-undersökning hade bekräftat att det inte fanns någon diskskada i ryggen.
– Första gången jag träffade patienten gjorde jag en passiv rörelseundersökning medan han vilade på Manuthera. Jag märkte direkt att det så kallade presakrala utrymmet i ländryggen var orörligt. Först tänkte jag att det kunde röra sig om sakralisering av L5, där den femte ländkotan är sammanvuxen med korsbenet. Utifrån röntgenbilderna såg jag att så inte var fallet, utan att facettleden i stället hade förlorat all sin rörlighet. Jag kallar detta för frozen facet syndrome.
Funktionell röntgen visade hypermobilitet i facettlederna L1–L4. Detta är mycket vanligt när manipulation av det exakta problemområdet, i detta fall L5–korsbenet, inte har lyckats. Manuell behandling som enbart bygger på terapeutens händer och utförs på en plan behandlingsbänk kan inte riktas lika exakt och orsakar tyvärr ofta fler problem.
– Redan under vår första behandlingssession sa patienten att han äntligen kunde känna behandlingen på rätt ställe. Vi fortsatte med behandlingen en gång i veckan, och efter tre veckor hade patienten knappt någon smärta alls. Under dessa tre sessioner utförde jag nästan tusen rörelser för att mobilisera ledsegmentet L5–S1. Med hjälp av noggrant utformade övningar som patienten gjorde hemma återgick rörligheten i nedre delen av ryggen till det normala.
Riktad behandling med hjälp av Manuthera är mycket effektiv. Därför är det viktigt att låta kroppen ta till sig behandlingen ordentligt. Om pausen mellan behandlingstillfällena är för kort hinner vävnaden inte återhämta sig, och smärtan kan öka. Därför bör ingen ny behandling göras förrän reaktionen på den tidigare behandlingen har lagt sig.
– När nyheten om den unge pojkens snabba återhämtning nådde sjukhusets rehabiliteringsläkare ringde han mig omedelbart. Även efter två decennier minns jag exakt vad han sa: ”Vad i hela friden gjorde du med honom?!” Jag bjöd in honom till ett möte, och han tog med sig hela rehabiliteringsavdelningen. Jag presenterade Manuthera och mina tekniker för dem. Det gör mig fortfarande stolt att tänka tillbaka på det.
